inte står rätt till, det kan jag slå vad om, och jag ska också ta reda på vad det är.
— Du får inte göra några indiskreta frågor, Hilde. Den unge mannen angår dig ju icke alls, tillrättavisade modern.
— Men mamma, han är ju miss Braddons bror, och han intresserar mig livligt.
Doktorinnan suckade.
— Ack, Hilde, du är ett förskräckligt barn! Jag önskar verkligen, att jag hade lämnat dig kvar hemma. Hilde var mycket förvånad. Varför, lilla mamma? Därför att miss Braddon har en sådan besynnerlig bror? Det kan jag väl inte rå för! Men där kommer miss Braddon, mamma! Hilde sprang upp och fram till damen, som kom ut ur huset, för att föra henne till modern. Doktorinnan reste sig upp, men miss Braddon skyndade fram och tryckte henne milt ner i stolen. Hon blev rikligt förfärad över den förändring, som försiggått med den sjuka, sedan de träffats, men hon dolde sin förfäran under älskvärd munterhet, och hennes milda, lugna uppträdande hade även nu en välgörande inverkan på den sjuka.
Hilde blev mycket glad, när miss Braddon sade:
— Vi har beslutat oss för ati stanna här tills vidare. Min bror trivs här, och vi har föresatt oss att lära känna omgivningarna riktigt. Ni tittar så förvånad på mig, kära Hilde — ni undrar, säkerligen, hur den f. d. guvernanten kan flacka omkring i världen för nöjes skull? Ja, lilla barn, det går ofta besynnerligt till här i livet. Helt oväntat fick vi ett stort arv, och då följde jag med min mor och min bror till vår egendom i trakten av Leeds och för sedan dess ett mycket behagligt liv.
— Det unnar jag er av hela mitt hjärta, sade doktorinnan och tryckte hennes hand. När vi träffades för närmare fyra år sedan, såg ni ut att behöva vila.
— Ja, då var jag ju litet angripen, men jag hade nog kunnat dra försorg om mig. Jag är naturligtvis tacksam mot Gud för förändringen i våra förhållan-
