dem, men hon kom icke längre, ty med ett: Valentine, Valentine! Helene! Quelle surprise! O, que je suis heureuse! kastade Hilde sig i deras armar. Det var hennes käraste kamrater från pensionen i Schweiz.
— Var i all världen kommer ni så plötsligt ifrån? frågade hon på franska, då den första sinnesrörelsen lagt sig.
— Tant Adele har så länge lovat oss en resa till de italienska sjöarna, svarade Valentine, och då bad vi henne inrätta det så, att vi skulle komma hit nu.
— Jag tror, Hildegard, all vi stannar här till våren, tillkännagav Helene glatt.
— Alltså är tant Adele också här?
— Ja, naturligtvis. Vi bor på Pension Gardone, och hon gläder sig hjärtligt åt att få återse dig. Men som vi inte visste, hur det var med din mamma, så ville hon inte komma med nu.
O, mamma är bättre! Vad ska hon säga? Ni måste genast komma med mig in i trädgården. Först framförde dock flickorna alla de hälsningar, som Trollsländans gamla och unga väninnor anförtrott dem. Blanche hade helst kommit med oss, berättade Valentine.
— Hon kommer således ännu ihåg mig? frågade Hilde glatt.
— Ja visst! Hon älskar dig ömt och glömmer inte att varje morgon och kväll kyssa ditt porträtt.
— Den lilla raringen! utbrast Hilde helt rörd. Jag skulle förskräckligt gärna vilja återse henne en gång.
Några dagar senare avlade fröken S:t Just i sällskap med sina niecer ett besök hos doktorinnan, och den sjuka, som känt en viss fruktan för den obekanta gamla damen, blev angenämt överraskad av dennas milda, lugna väsen. Hilde gladde sig mycket däråt och smidde allehanda planer med väninnorna, som ju endast kommit dit för sitt nöjes skull och naturligt nog ville roa sig riktigt. I utfärderna på sjön
