En dag i medio av februari satt Hilde i trädgården och läste upp för modern ett brev från Enriko i England. Ett meddelande i det intresserade både mor och dotter alldeles särskilt. Den unge mannen skrev bland annat: »Jag emottog nyligen några rader från Alfonso i Lissabon, vari han till min stora överraskning meddelade mig, att man lyckats finna spår efter släktingar till min mor, men att dessa icke kunna följas på avstånd, utan endast på platsen. Jag avreser härifrån i slutet av mars, april tillbringar jag hos farfar i Hamburg, och i början av maj kommer jag till Gardone för att taga avsked av er. Sedan beger jag mig till Spanien för att personligen anställa efterforskningar. Därifrån återvänder jag till Buenos Aires. Alfonso skriver i största korthet. Min stackars vän tycks hastigt närma sig slutet.»
Hilde lät brevet sjunka ner och såg på modern. Så sorgligt för stackars Carmen, som håller så innerligt av sin bror. O, vad det måtte vara svårt att se en människa, man har kär, långsamt avtyna! Men vad fattas dig, lilla mamma? Du är så förskräckligt blek.
— Ett yrselanfall, ingenting annat. Skaffa mig ett glas vatten, barn!
Hilde ilade bort, och modern såg vemodigt efter henne. En sådan lycka, att hon ingenting anar! viskade den sjuka för sig själv, och en tår rullade långsamt över hennes infallna kind. När Hilde kom tillbaka, hade modern betvingat sin sinnesrörelse och smålog vänligt.
Strax efteråt kom värdinnan och anmälde, att två unga damer önskade träffa signorinan. Mig? Hilde såg mycket förvånad och nyfiken ut, kastade bok och brev på bordet och sprang in i huset. Vem i all världen kunde besöka henne? Hon hade icke gjort en enda bekantskap där på platsen. Nu befann hon sig plötsligt ansikte mot ansikte med två vackra brunetter, vilkas mörka ögon glatt skrattade mot henne.
— Eh bien, Hildegard! utbrast den längre av
