De unga flickorna trevade sig försiktigt fram, veko om ett hörn, och till deras glädje strömmade nu åter dagsljus dem till mötes. Samtidigt sågo de en ljusklädd flicka ligga en bit nedanför. Medan de försökte resa henne upp, hörde de röster bakom sig och ropet: Margaret! Margaret!
— Här, far! svarade den förolyckade, och strax efteråt blev synlig en äldre, korpulent herre jämte en vägvisare, och bakom dem döko tant Adele och Valentine upp med sin förare och ropade på Hilde och Helene. De unga flickorna drogo sig tillbaka och överlämnade åt männen att lyfta upp den skadade och bära henne ut i det fria. Där lade de försiktigt ner henne på gräsmattan, och tant Adele, som alltid hade en flaska eau-de-cologne med sig, pysslade ömt om den halvt vanmäktiga.
Denna var en ovanligt vacker flicka på cirka nitton år med regelbundna anletsdrag, rödblont hår och djupblåa ögon, som strax efteråt slogos upp och tacksamt betraktade de kringstående.
— Stackars barn, har ni svåra plågor? frågade tant Adele.
— Ja, min fot gör mycket ont, svarade engelskan på renaste franska.
— Margaret, hur kunde du komma in i den mörka gången? frågade fadern. Hade du tappat bort oss?
— Nej, jag var bara nyfiken och ville veta, vart den mörka, hemlighetsfulla gången ledde. I min iver observerade jag inte de båda trappstegen, föll, kände en stickande smärta i foten och kunde inte resa mig upp igen. De unga damerna här hörde mina rop och skyndade mig till hjälp.
— Jag tror, att vi också hade trängt in i gången, erkände Hilde, även om vi inte hört era stönanden, ty vi och i synnerhet jag är förskräckligt nyfiken.
— Tag ett varnande exempel av min dotter Margaret, mina damer. Ni ser, att vetgirigheten emellanåt kan föra för långt, skämtade den gamla herrn. Så tillade han: Damerna tillåta väl, att jag presen-
