Margaret smålog, när hon såg på Hilde. Var har ni lärt er konsten att trösta så bra? frågade hon.
— Hos min mamma. Hon har varit sjuklig, så länge jag kan minnas, och min pappa sade, att det är min uppgift att vara hennes tröst och solsken.
— Jag hoppas, att gårdagens utflykt bekommit er mamma väl? sade Margaret efter elt ögonblicks tystnad.
— Ja tack, på sätt och vis är mamma tämligen kry i dag. Men vad ska er mamma säga om er olyckshändelse? Hon blir nog förskräckt.
— Jag har inte på länge haft någon mamma, jag är min fars enda lycka. Detta lät så sorgset, att Hilde gled ner från sin stol och ömt kysste det vackra, sorgsna ansiktet. Den unga engelskan såg smått överraskad ut, men så småningom drog ett leende över hennes ansikte.
— Det är ju härligt att vara någons enda lycka och därtill sin fars, forlsatte Hilde. Ni blir nog förskräckligt bortskämd och får allt, ni önskar er, icke sant? Mamma skämmer inte alls bort mig, tvärtom — hur mycket hon än håller av mig, är hon aldrig riktigt belåten med mig. Med pappa var det helt annorlunda, har gladde sig alltid åt sin yrhätta. Fäder är nog i allmänhet mer överseende mot sina döttrar, än vad mödrar är. Jag finner det för övrigt helt begripligt och föreställer mig, att det måtte vara förtjusande för en gammal pappa att ha en ung, vacker dotter, som han kan vara ute på resor med.
— Jag tror, att pappa gärna skulle avstå från det nöjet. Han skulle ge mycket för att inte behöva flacka omkring med sin dotter, och jag skulle säkerligen bli riktigt sjuk av hemlängtan.
— Åh, till England hinner ni tids nog, och här får ni ju den bästa vård, och då är det ju egentligen alldeles likgiltigt, om ni är här eller där. Och ledsen får ni heller inte vara — vi ska nog dra försorg om att ni inte hinner bli det. Men det knackar… Åh, så bra, att du kommer, Valentine, ty jag måste hem.
