skyndade den gamla damen till mötes, hälsade på henne och upprepade sin fråga.
— Ja, ni är mycket välkommen, kära Hildegard, svarade fröken S:t Just leende. Jag frågade miss Warring, ty jag tänkte just, att ni skulle vilja se till den sjuka, och då svarade hon: Ack, det är den lilla blondhåriga tyskan med de muntra ögonen? Ja, var snäll och be den unga damen komma hit — d. v. s., om hon kan uthärda min dystra ensamhet.
— Dystra ensamhet? upprepade Hilde i förtörnad ton. Hon tycks redan vara på god väg att bli hypokondrisk, och dock är det endast andra dagen hon ligger där! Henne måste vi behandla på rätt sätt, och jag ska genast göra början.
Hon nickade åt de andra och lämnade rummet.
Då hon var uppe i Warrings våning, kom mr Warring henne till mötes och förde henne ut på balkongen, där dottern låg. Han pratade en stund med flickorna, men så sade han, att eftersom Margaret hade ett sådant trevligt sällskap, kunde han nog gå ut och promenera en stund.
— Ja visst, kära far. För min skull ska du inte pålägga dig något tvång, svarade Margaret matt och räckte honom handen. Han gick, och hon blickade längtansfullt ut i rymden.
— Ack, om vi blott icke farit över till ön, sade hon. Just nu passar det mig så illa som möjligt att ligga så här.
— Ja, det passar en aldrig att vara sjuk, svarade Hilde, men ni kan känna er tacksam för att olyckan hänt er här och inte i någon liten småstadshåla, där det kanske inte ens funnits någon läkare till hands. Här har ni det helt enkelt som en prinsessa med den underbara utsikten över sjön och bergen, och ni behöver bara vinka, för att tjänstvilliga andar ska skynda till och utföra era befallningar, skämma bort er och hålla av er. När man kan ha det så bra, är det verkligen inte så svårt att vara sjuk.
