det här från fröken Hanna — och det här från fröken Lisbeth.
— Åh, de snälla Insekterna! Har du även hört något om Emmy och Marie?
— Ja, fröken Emmy väntas hem med det snaraste.
— Vad för slag? Är hon ännu kvar vid Elbes strand?
— Jag har för mig, att hon ska stanna där till första juni. Jag tror, att de ska ha något slags fest där — åtminstone sade fröken Lisbeth något i den vägen. Du får nog närmare upplysningar i breven.
Det var mycket intressant för Hilde att få höra nyheter hemifrån, så tiden gick mycket fort. På eftermiddagen följde Enriko de båda damerna till hotellet, där han blev presenterad för väninnorna och efter en del invändningar måste övertaga fröken S:t Justs tribunplats, enär hon hellre ville stanna med doktorinnan på balkongen. De unga flickorna drogo sig tillbaka för att klä om sig, och när de åter visade sig, betraktade de båda damerna dem med stolt beundran.
Festen skulle börja vid tvåtiden. Väldiga människomassor drogo genom gatorna, omgåvo den öppna platsen och klättrade upp på sluttningarna. Den öppna platsen var förvandlad till en trädgård; runt omkring den stodo majstänger, sirade med grönt, ur vilket de vackraste magnolior, rododendron, kamelior, azaleor och andra blommor hängde ned, under det att lätta blomstergirlander vajade från stång till stång. Mitt emot tribunen satt ett musikkapell, som inledde festen med en klingande marsch. Sedan följde en dans av herrar och damer i nationaldräkter, till vilken slöto sig några sånger, sjungna av en manskör, som klingade härligt i det fria. Efter en kort paus framträdde några unga män, kostymerade som spanska riddare och dansade en kadrilj.
Efter ytterligare en kort paus följde en procession av små gossar och flickor, alltid åtta och åtta klädda lika och alla kostymerade såsom blommor. Efter en alpkör av unga män i alpdräkter var första delen av
