festen över, och en längre paus följde. Under denna uppsökte mr Warring och Enriko sina damer, varpå de följde väninnorna till deras vagnar, i vilka de skulle deltaga i festtåget. Detta skulle gå genom huvudgatan fram till Salo, där festen skulle avslutas med bal.
Tåget anfördes av italienska riddare till häst, och sedan följde flera med blommor behängda vagnar, i vilken de unga flickorna och fruarna sutto. Därpå följde en musikkår och efter denna vårvagnen, smyckad helt och hållet med liljekonvalj och förgätmigej. I den sutto tjugu små flickor, alla vitklädda utom en, som satt på en liten upphöjning, iförd en skär klänning och var bekransad med rosor. Flickorna kastade blommor åt alla håll. Sedan följde vagnar med alla möjliga blommor, den ena allt vackrare än den andra. Allmän beundran väckte i all synnerhet de två vagnar, i vilka väninnorna sutto.
— Det är underbart! utropade Hilde gång på gång. Ack, det är ändå alltför härligt här i världen! Jag önskar endast, att de andra Insekterna kunde se mig nu — de skulle inte känna igen sin lilla Trollslända.
Ända fram till Salo stodo människorna packade utefter vägen och emottogo de förbiåkande med jubel.
Under klingande musik drog tåget in i Salo och genom gatorna fram till torget. Då skyggade plötsligt hästarna framför Margarets och Valentines vagn, skrämda av en fladdrande duk — så togo de ett språng åt sidan och ryckte vagnen med sig. Gälla skri hördes, förfärade drogo fotgängarna sig tillbaka — i detsamma rusade en lång, smärt herre fram och grep hästarna i tyglarna. Djuren skrämdes emellertid ännu mer av skriken och rusade fram mot en smal tvärgata, varvid de ryckte herrn med sig. Han föll och hade otvivelaktigt blivit överkörd, om icke två män sprungit fram och hejdat de darrande, frustande hästarna.
Då skallade ett gällt skri, och Margaret, som hittills suttit orörlig och likblek bredvid Valentine, hoppade ur vagnen och sjönk med ett skri av förtvivlan ned bredvid herrn, som låg där blek och med slutna ögon.
