Följande morgon stod Enriko framför damerna och tog avsked. När han sedan avlägsnade sig, följde Hilde honom med blicken, tills han försvunnit ur sikte vid vägkröken. Då sprang hon fram till modern och sjönk snyftande ned framför henne. Ack, mamma, mamma, vad livet dock mången gång är svårt! Jag skulle kunna gråta ihjäl mig för Rikos skull!
IV.
ÖVERSVÄMNINGEN.
Elbes vattenstånd hade aldrig varit så högt som i år, påstodo med största bestämdhet de äldsta invånarna i Dömitz och hela trakten.
Det var emellertid ingenting att oroa sig för. Så fort regnet upphörde, skulle Elbe åter falla, tänkte alla, och dessutom lugnade de sig med den tanken, att fördämningarna voro goda; så vad hade de egentligen att frukta? Detsamma tänkte även jägmästare Keil, när han i början av april rustade sig att tillsammans med sin hustru övervara sin enda brors bröllop i Güstrow. Den unga frun däremot betraktade med hemlig oro den väldiga floden och ryste till för var gång hon hörde isflaken knaka. Vid avskedet kysste hon gång på gång sina små älsklingar och anförtrodde dem åt flickornas särskilda omsorger. Marie, som barnen voro mycket förtjusta i, lovade modern att se till dem, som om de vore hennes egna syskon. Så avreste man och hustru, han glad och vid gott mod, hon betryckt och ängslig, ty det var ju första gången, hon lämnade sitt lyckliga hem. De unga flickor-
