na och barnen följde den bortrullande vagnen med blickarna.
— Så där ja, sade Olga, nu ska vi göra vårt bästa, så att fru Keil blir belåten med oss, när hon kommer hem igen. Det är riktigt roligt att få hushålla på egen hand en och annan gång.
— Fru Keil har ju ordnat allt så bra, att det inte blir mycket över för oss att göra, sade Meta.
— Åh, vi ska göra mycket! utbrast Marie. Vi ska klä huset med grönt och baka en god kaka, tills de kommer hem.
— Ja, det ska vi! utropade Emmy. Du har alltid så'na goda infall, Marie. De andra skrattade, ty ingen i huset var okunnig om Kackerlackans förkärlek för sötsaker och dylikt. Även barnen jublade vid dessa lockande utsikter, och lilla Karl ropade:
— Och sen kommer farmors födelsedag! Hurra!
De unga flickorna nickade glatt, ty den av alla omtyckta och vördade gamla damens åttionde födelsedag skulle detta år firas alldeles särskilt festligt.
— Det ser svårt ut, sade herr Köster, när han på eftermiddagen kom hem från Dömitz, där han varit för att uträtta några ärenden. Isflaken har tornat sig vid den stora Elbebron och trycker våldsamt mot pelarna. Man försöker visserligen spränga isen och föra den fram under bron, men det kommer alltjämt nya flak, som fastnar. Och när jag lämnade Dömitz, hade det just kommit ett meddelande om att floden åter är i stigande, och på himmeln hotar dystra regnmoln.
— Måtte den gode Guden nådigt stå oss bi! sade farmor och knäppte ihop händerna i knät.
— Är du rädd, farmor? frågade lilla Karl, och även flickorna sågo ängsligt på den gamla damen.
— Nej, mitt barn, inte för egen räkning, endast för alla de människors skull, som kanske förlorar liv och ägodelar.
— Fruktar även ni det, herr Köster? frågade Emmy ängsligt. Den unge mannen ryckte på axlarna. Vem
