Hilly nickade dystert. Ja visst! Det blir bäst, att jag skriver till Klara, att jag inte kan komma, och ber henne att inte vara enträgen.
— Åh, det brådskar inte med det, svarade modern. Låt oss fundera i lugn och ro på saken, ty jag unnar dig så gärna denna resa.
Fram mot kvällen kom Hilde, mycket upprörd och inte alls så glad som vanligt. Då hon var ensam med Hilly, utbrast hon ivrigt:
— Jag måste tala om för någon vad som hänt mig, fast Hugo strängeligen förbjudit mig det. Jag inser ju också själv, att jag inte får säga något till mamma därom, ty hon skulle bli förskräckligt upprörd. Och farbror — nej tack! Jag hade gärna talat om det för mormor, men Hugo förbjuder mig det helt bestämt. Om dig skriver han ingenting annat, än att han ber mig framföra de vanliga hälsningarna. Han kan inte heller begära, att jag ska behålla det helt och hållet för mig själv, och han vet ju mycket väl, att jag talar om allting för dig.
— Men Hilde, vad är det egentligen med Hugo?
— Kan du tänka dig, Hilly, han har åter gjort skulder och bett mig om pengar. Han skriver så ömt och kärleksfullt, att jag verkligen är riktigt rörd. Jag trodde verkligen inte, att Hugo höll av mig så mycket.
— Och du, Hilde? Och du? frågade Hilly andlöst.
— Lyckligtvis hade jag ännu mina månadspengar orörda, så jag gick med ens på posten med dem. Jag är så glad, att jag kunde hjälpa honom ur klämman.
Hilly såg mycket ängslig ut och sade dröjande:
— Ack, Hilde, jag tror inte, att du borde ha gjort det.
— Vad för slag? Du tror väl inte, att jag lämnar min enda bror i sticket?
— Nej — men jag menar, att du bort omtala det för din farbror.
— Ange Hugo? O, Hilly, hur kan du tilltro mig något så lumpet?
