inte ramla nedför trappan, sade Heinz och ställde sig med utbredda armar på trappsteget nedanför dem.
— Något vidare graciös tar du dig inte ut som skyddsängel, gode Heinz, sade Klara ironiskt och lade armen om Hilly för att föra henne in i våningen till modern, som hjärtligt hälsade den unga flickan välkommen.
Sedan Hilly intagit några förfriskningar och Heinz, som hade tjänstgöring, gått sin väg, gingo de båda flickorna in i Klaras lilla rum, som de nu skulle dela. Medan de packade upp kofferten, pratade de ivrigt; Klara ville ha noggranna upplysningar om varje enskild medlem av svärmen, och sedan gjorde Hilly kusinen frågor om hennes liv och verksamhet. Klara ryckte på axlarna.
— Det är inte mycket att berätta, goda Hilly. Jag stiger upp klockan sex var morgon, kokar kaffe och lagar, att gossarna kommer i väg till skolan, och sedan håller jag mina föräldrar sällskap vid frukosten. Vardagsrummen städar jag genast på morgonen, och sedan hjälper mamma mig med sovrummen. Så har jag middagen att laga till, såvida det inte är något särskilt arbete i hushållet, som jag har att utföra.
— Och din mamma?
— Åh, hon har tillräckligt göra med sömnad och dylikt. Du kan inte tänka dig, vad tre vilda pojkar sliter sönder mycket!
— Men har du ingen, som hjälper dig, Klara?
— Jo, när vi har stortvätt och rengöring, tar jag en fru tlll hjälp, men det andra arbetet utför jag själv.
— Nu ska jag hjälpa dig, sade Hilly ivrigt.
— Tack, men du ska vila ut här och roa dig, fastän vi naturligtvis inte har mycket i den vägen att bjuda dig på. Dessa ord åtföljdes av en så djup suck, att Hilly lade armen om kusinen och sade i deltagande ton:
— Saknar du nöjen, Klara? Är du icke lycklig? Du gladde dig ju så åt att få leva för de dina och göra livet lyckligt för dem.
