Klara såg med fundersam min rätt framför sig.
— Mången gång förstår jag inte mig själv, Hilly, men jag vet, att jag inte skulle vilja leva för alltid i så små, inskränkta förhållanden. Förstår du, jag arbetar ju gärna, och det gläder mig, när pappa någon gång säger till mamma: »Klara förstår sig utmärkt på att inrätta allt sparsamt; sedan hon börjat sköta hushållet, reder jag mig mycket bättre.»
— O, Klara, så trevligt!
— Ja, men när jag tänker, att det alltid ska fortgå på samma sätt, så ryser jag. Tro mig, Hilly, det ligger nu en gång inte i min natur att vända tre gånger på slanten, innan jag ger ut den; jag står endast under nödvändighetens tvång, under vilket jag kan foga mig lättare och bättre än mamma. Jag vinnlägger mig ivrigt om att hon icke ska känna vårt armod alltför bittert. Kan pappa någon gång erbjuda en av oss ett nöje, så förstår jag alltid att inrätta det så, att det blir hon, som kommer i åtnjutande därav. Nej, beundra mig icke, avvärjde Klara, när Hilly ville kyssa henne. Det förtjänar jag ej, ty jag är ingalunda så osjälvisk, som du tror. Jag längtar innerligt efter den dag, då pappa åter intar en bättre ställning och vi kan inrätta vårt liv behagligare och röra oss friare. Det kommer dock att dröja år, ty gossarnas uppfostran kostar alltjämt pengar, och när det äntligen kommit så långt, är jag en gammal mamsell, slöt hon skrattande.
På middagen — d. v. s. för den lilla småstadsflickan var klockan tre redan eftermiddag — kommo de tre friska, hurtiga gossarna, och då blev det liv och rörelse i den tysta våningen. En timme senare kom även farbror Ludwig, trött och förbi, hem från kontoret. Han visade sig emellertid mycket ovänlig mot niecen, och Hilly blev förvånad, när hon såg, med vilken kärlek och ömhet Klara såg till, all han vid middagen fick allt, han behövde, och efteråt kunde vila sig en stund.
— Ja, förstår du, sade hon sedan till Hilly, i den
