omedelbara omsorgen om de mina glömmer jag vårt armod, men ögonblicket efteråt pinar det mig åter, att han ska behöva anstränga sig så på sina gamla dagar. I det praktiska livet ser allt helt annorlunda ut, än man föreställt sig det; jag hade tänkt mig det vida mer idealiskt att dra försorg om de mina. Och hon skrattade smått ironiskt. Så tillade hon: Lilla Syrsa, inte för allt i världen skulle jag vilja gifta mig med en fattig man!
— Inte ens om du älskade honom?
— Nej, inte ens då.
— O, Klara! Alldeles överväldigad satte Hilly sig med tallriken, hon just höll på att torka, på kökspallen. I samma ögonblick ringde det. Klara smålog litet ironiskt.
— Om du kanske hämtat dig litet, Hilly, blir det nog bäst, alt du går och öppnar. Men se efter, vem det är.
— Bara Heinz, sade Hilly glatt, när hon stuckit sin lilla näsa ut genom dörröppningen.
— Bara? upprepade han släpigt. Är inte mitt besök tillräckligt för dig, liten?
— Jo, fullkomligt! Jag är så glad, att det är du, Heinz. Men du måste komma med ut i köket, om du inte vill gå in till gossarna, för både onkel och tant sover middag.
— Visst inte! Ett rum att ta emot besök i har vi åtminstone, ropade Klara med rynkad panna. Jag ber dig, Hilly, för din bror dit in!
— Varför så'na omständigheter? frågade Heinz och satte sig. Jag har redan många gånger åsett ditt arbete som köksfe, lilla kusin, så varför inte i dag också? Seså, Hilly, hjälp Klara, så att hon snart är färdig.
Uppfylld av häpnad, såg Hilly att vecket i Klaras panna blev allt djupare och att hon pressade ihop läpparna. Var det möjligt, att hon blygdes för att visa Heinz, att hon arbetade?
— Vad har ni uppgjort för planer till i dag? frågade han.
