var rätt, att jag endast styrkte Hugo i hans lättsinne, men det hade jag inte alls tänkt på.
— Det förstår jag, mitt barn, och dock bade det varit bättre, om du den gången genast hade gått till din farbror. Det gläder mig mycket, att du nu kommit till mig.
— Vad ska jag nu göra, farfar?
— Ingenting alls, kära barn. Angelägenheten vilar nu i mina händer, och jag ska vidta de erforderliga måtten och stegen.
— Du tänker skicka honom pengarna, icke sant, du endaste, käraste farfar? Det visste jag nu! Hon slog armarna om halsen på den gamla herrn, men han skakade med allvarlig min på sitt vita huvud.
— Tänk efter själv, Hilde, om det vore rätt av mig att skicka honom pengarna med en vänlig förmaning. Nej, det finns ingen hjälp, din farbror måste få veta av det, ty jag är fast övertygad om att han kommer att resa dit själv och betala räkningarna. Han vill och måste se allt klart.
Hilde brast åter i tårar.
— Det kommer Hugo aldrig att förlåta mig!
— Låt mig dra försorg om den saken, mitt goda barn. Dig träffar icke den minsta skuld — du har endast gjort, vad du måste. Kom nu med, så låter jag spänna för; då kan du följa med in till staden och hämta dina väninnor; jag har mycket att göra i dag och kan icke hålla dig sällskap.
Tröstad endast till hälften, följde Hilde farfar Borns uppmaning. Hon träffade Klara mitt i en stortvätt, med vilken Hilly hjälpte henne. Båda förklarade, att de inte hade tid, men det höll Hilde inte till godo med.
— Jag inser, att Klara inte kan komma med, medgav hon, men du, Hilde, kan gärna följa med mig, ty annars måste ju Klara också reda sig ensam. Det blir bäst, att du inrättar det så, att du kan stanna hos mig till i morgon, så skjutsar jag dig in till
