staden. Hilly, om du visste, i vilket stort behov av tröst jag är, skulle du inte besinna dig så länge!
— Vad fattas dig, lilla Trollslända? Du ser verkligen inte så glad ut som annars.
— Jag kan inte omtala det nu för dig, men jag har bekymmer och behöver dig verkligen.
Klara såg forskande på Hilde. Framåt marsch, lilla Syrsa! Trollsländan behöver dig riktigt, och då tillhör du henne. Men Hilde, om det går för sig, måste du komma tillbaka med henne i morgon.
— Jag håller naturligtvis ord! Ack, Hilly, så underbart, att jag får behålla dig till i morgon!
— Men vad ska Heinz säga? invände Hilly.
— Åh, Klara skickar honom efter oss. När han hör, att du är ute hos oss, kommer han alldeles självmant. Han sade helt nyligen, att han trivs utmärkt ute hos farfar Born.
Efter ett ömt avsked avlägsnade sig Hilly med väninnan, och Klara var ensam. Föräldrarna togo en promenad, gossarna voro ute och lekte, och omkring henne rådde djup tystnad. Det tycktes ej vara några vänliga tankar, som sysselsatte den unga flickan, ty hon såg så missmodig och missnöjd ut. Att hon alltjämt måste göra jämförelser mellan sitt forna och sill nuvarande liv! Hon ville så gärna vara lycklig och belåten, ty Hillys inflytande de senaste veckorna hade icke varit utan resultat, men för ögonblicket befann hon sig i en riktigt dyster sinnesstämning.
Det ringde. Det var säkerligen en av gossarna eller också Heinz, som nog skulle bli mycket förargad, när han icke träffade systern. Hon hoppades, att han i dag icke var upplagd för att gnabbas, ty hon skulle inte ha tålamod med att höra på något sådant. Mycket riktigt! Där stod han och nickade åt henne med sitt förnöjdaste småleende.
— God dag, Kläre. Här är jag. Men du ser ju ut, som om du helst läte mig stanna i farstun. Vad är det?
— Ingenting annat än det, att du finner mig all-
