tills han har slutat, sade denne lugnt och fortfor att telegrafera tabellen.
Härunder gick Harry Blount fram till fönstret för att observera vad som tilldrog sig. Några ögonblick därefter tog han åter sin plats vid luckan och tillade till sitt telegram:
»Två kyrkor stå i lågor. Branden sprider sig i staden. Sex gånger sex är trettiosex, sex gånger sju är fyrtiotvå, sex gånger åtta. är fyrtioåtta, sex gånger nio femtiofyra, Sex gånger tio är sextio.»
Alcide Jolivet frustade eld och lågor: Han såg ut, som om han ville strypa kamraten och vände sig åter till telegrafisten.
— Det är hans rättighet, min herre, sade denne lugnt. Det är hans rättighet. Tio kopek ordet.
Och han telegraferade följande nyhet, som Harry Blount räckte honom:
»Flyende ryssar rädda sig ur staden. Sju gånger sju är fyrtionio, sju gånger åtta femtiosex, sju gånger nio sextiotre, sju gånger tio är sjuttio.»
Fransmannen bokstavligen rasade.
Harry Blount hade emellertid återvänt till fönstret, medan tjänstemannen expedierade telegrammet. Denna gång råkade han likväl att dröja där något för länge, och just som telegrafisten avsände sista bokstaven i ordet sjuttio, passade Alcide Jolivet på och lämnade fram sin depesch, vilken tjänstemannen tog emot och läste. Den lydde så:
»Kolyvan i Sibirien den 6 augusti.
Le Figaro, Paris.
Förbittrad strid mellan ryssar och tartarer. Ryssarne slagna. Staden brinner. Flyktingar skynda åt alla håll, förföljda av det tartariska kavalleriet.»
Som vi se, satte den hederlige fransmannen datum före
adressen. Det var för att inte göra någonting lika med
kamraten, på vilken han var högst förgrymmad.
Nu var det Harry Blounts tur att få vänta. När Alcide
