Khans armé. Mellan tälten fladdrade mångfärgade fanor och standar.
Lägret inneslöt åtminstone 150,000 soldater, samlade från de tre turanska rikena eller khanaterna Bokhara, Khunduz och Khokland. De tillhörde flera olikartade tartariska folkslag, såsom tadjiker, usbeker, kirgiser, turkomaner och kalmucker. Somliga voro beväpnade med lans, båge och pilar, andra med sabel, flintlåsgevär och tsehakaner, d. v. s. små kortskaftade yxor.
Femtio tusen av dessa soldater voro beridna, och hästarna voro av lika många olika raser som deras ägare. Packdjuren, som drogo den ofantliga trossen, räknades i tusental. De utgjordes av tvåpuckliga kameler, åsnor och dromedarer.
Feofar Khans eget tält stod på en öppen plats i mitten av lägret. Det bestod av tjockt, dyrbart siden. Vid ingången var det draperat i stora veck, som voro uppfästade med guldfransade hållare, och däröver hängde tjocka guld- och sidentofsar, som vinden rörde fram och åter såsom solfjädrar. Framför ingången stod ett fint lackerat bord, inlagt med dyrbara ädelstenar. På detta bord låg koranen, muhammedanernas heliga bok, vars sidor utgjordes av tunna, fint graverade guldblad.
Omkring den öppna platsen reste sig i en vid halvcirkel de tartariska stormännens tält. Där residerade khodjan eller förste ministern, schek-ul-islam eller den muhammedanske översteprästen, hovstallmästaren, generalfälttygmästaren och den kungliga sigillbevararen med flera högt uppsatta personer i Feofar Khans rike.
På samma gång som Mikael Strogoff hade även Harry Blount och Alcide Jolivet blivit förda till det tartariska lägret. Alltifrån det ögonblick, då Harry Blount föll sårad till golvet i telegrafstationen, hade den redlige fransmannen på allt sätt sökt hjälpa honom. Under marschen från Kolyvan till lägret hade Harry Blount kunnat följa skaran av fångar, stödd och uppehållen av sin kamrat. Men denna marsch var mycket ansträngande, ty hans sår plågade honom, och hade icke Alcide Jolivet varit vid hans sida, skulle han icke orkat fram.
