104
Slätten var likväl längt ifrån öde. Tvärtom rådde där en utomordentlig livlighet. Där voro nämligen de tartariska tälten uppslagna, där hade den vilde emiren, Feofar Khan, sitt läger, och dit fördes dagen därpå, den 7 augusti, de fångar, som tagits i Kolyvan, sedan den lilla ryska styrkan blivit i grund slagen.
Bland dessa fångar befunno sig Mikael Strogoff och de två korrespondenterna.
Hur var det nu med vår raske kurir? Vacklade han under tyngden av så många prövningar? Ansåg han sig besegrad genom denna rad av motgångar, hade han förlorat allt hopp om att kunna nå sitt mål?
Nej, långt därifrån. Mikael Strogoff var en av dessa kraftiga naturer, som aldrig förlora modet, aldrig tvivla på Guds hjälp, när de arbeta för en god och rättvis sak.
— Jag skall komma fram! upprepade han för sig själv.
I själva verket voro hans utsikter egentligen icke sämre nu än kort före tillfångatagandet. Hären, i vilken han var en fånge, skulle tåga mot Irkutsk. Alltså fördes Mikael Strogoff just åt det håll, dit han ville. Han var icke sårad, han bar ännu brevet på sig, och ingen visste ännu, vem han var. Det skulle väl yppa sig något passande tillfälle att fly, när de kommo närmare Irkutsk. Han skulle då komma före hären in i staden och där kunna utföra sitt uppdrag.
En enda omständighet kunde dock tillintetgöra dessa förhoppningar. Tartarerna kunde möjligen dröja med sitt tåg mot Irkutsk, till dess Ivan Ogareff hurne upp dem. Denne skulle då säkerligen låta rannsaka fångarna, brevet skulle bli upptäckt, och i så fall vore han förlorad. Enda räddningen vore då, om han förut finge tillfälle att i hemlighet bryta brevet, lära sig innehållet och sedan bränna eller äta upp det.
Feofar Khans läger företedde en ståtlig anblick. Tusentals tält, gjorda av hudar, filt eller sidentyg, glänste i solskenet. De dyrbaraste av dessa tält tillhörde seiderna och khodjaerna, d. v. s. stormännen och hövdingarna i Feofar
