Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
109

Allt hennes spioneri var emellertid förgäves. Marfa Strogoff bibehöll en envis tystnad och aktade sig noga för att låta ordet »son» gå över sina läppar. Sangarr förlorade slutligen tålamodet och uppmanade Ivan Ogareff att låta piska den gamla kvinnan för att få henne till att bekänna. Men denne ville dröja därmed ännu någon tid.

Några timmar efter sedan Ivan Ogareff anlänt till det tartariska lägret, blev han under stora hedersbetygelser mottagen i Feofar Khans tält. Då han trädde ut därifrån, närmade sig Sangarr och ställde sig orörlig vid hans sida.

— Har du ännu fått veta något? frågade Ivan Ogareff.

— Intet, svarade zigenerskan.

— Ge dig till tåls!

— Närmar sig snart stunden, då du skall tvinga den gamla kvinnan att tala?

— Den närmar sig, Sangarr:

— När skall den gamla kvinnan tala?

— Då vi äro i Tomsk.

— Och när skola vi vara där?

— Om tre dagar.

Sangarrs stora, svarta ögon fingo en underlig glans, och med lugna steg avlägsnade hon sig.

Just då Ivan Ogareff skulle stiga till häst för att rida till förposterna, hördes oväsen på något avstånd i den delen av lägret, där fångarna förvarades. Högljudda rop hördes, och två eller tre skott smällde. Hade fångarna gjort uppror, eller var det kanske bara ett enkelt rymningsförsök?

Ivan Ogareff tog några steg framåt, och nästan i samma ögonblick störtade två män, som soldaterna icke kunde hålla tillbaka, fram emot honom.

Det var Harry Blount och Alcide Jolivet.

Sedan Ivan Ogareff ankommit till lägret, hade de begärt att bliva förda till honom. Soldaterna hade vägrat, och då hade de brutit sig ut med våld, förföljda av soldaterna med gevärsskott, vilka dock lyckligtvis inte träffat.

Ivan Ogareff märkte genast, att de båda rymmarne