110
voro utlänningar. Han gav därför ett tecken åt soldaterna alt icke skjuta.
— Vilka ären I mina herrar? frågade han på ryska.
— Två tidningskorrespondenter, en engelsk och en fransk, svarade Harry Blount.
— Utan tvivel haven I papper, som bevisen detta?
— Ja. Se här de brev, som anbefalla oss hos de franska och engelska konsulaten i Ryssland.
Ivan Ogareff tog breven, som Harry Blount räckte honom, och läste dem uppmärksamt. Därefter sade han:
— I begären tillåtelse att följa hären och giva akt på krigshändelserna i Sibirien?
— Vi begära att bliva fria, det är allt, svarade engelsmannen torrt.
— I ären det, mina herrar, svarade Ivan Ogareff, och det skulle roa mig att läsa edra krigsberättelser i Dagstelegrafen.
— Min herre, svarade Harry Blount med det mest komiska allvar, 6 öre numret utom postporto.
Därpå vände han sig till sin kamrat, som av avsky för den ryske förrädaren inte velat yttra ett ord, och båda avlägsnade sig ur lägret, utan att soldaterna gjorde en min av att kvarhålla dem.
Så snart de båda korrespondenterna kommit utom den tartariska armén, köpte de sig genast hästar och begåvo sig bort på vägen till Tomsk. Omedelbart därefter gav Feofar Khan order om uppbrott, och den väldiga hären satte sig i rörelse mot samma stad. Avståndet dit var omkring femhundra verst.
Bland de av Ivan Ogareff medförda fångarna fanns, såsom förut är sagt, även Marfa Strogoff. Trots sin höga ålder hade den olyckliga kvinnan måst till fots följa fångtransporten utan att erhålla någon slags lindring. Hon bar dock sitt öde med det allra största tålamod; ej ett ord av klagan kom över hennes läppar.
Gud, som ser till alla olyckliga, hade dock berett henne en särskild hjälp mitt under alla lidanden och svårigheter. Han hade vid hennes sida ställt en modig och öm varelse,