som tycktes vara liksom skapad för att bistå och hjälpa. Bland hennes olyckskamrater syntes en ung flicka, lika märklig för sin skönhet som för sitt tålamod och sitt milda sorgsna väsen. Det var Nadia Fedor.
Nadia hade, som vi minnas, av de tartariska spejarna. blivit gripen på färjan och bortförd utför floden Irtisch. Dessa hade sedan tagit henne med sig till Tomsk, där hon blandades med Ivan Ogareffs övriga fångar. Försynen. fogade det nu så, att hon kom i samma trupp av fångar som Marfa Strogoff, och i hennes sällskap fick hon sedan göra den långa färden till Kolyvan och därifrån till Tomsk.
Nadias goda hjärta rördes djupt av den gamla kvinnans lidanden, och hon gjorde till sin uppgift att på allt sätt stödja och hjälpa henne. Överallt, när så behövdes, var hon vid hennes sida, skaffade henne vatten, när hon törstade, och höll henne under armarna, när hon höll på att digna av trötthet. Småningom uppstod en innerlig vänskap mellan dessa båda kvinnor, som voro så olika i ålder, men så lika i godhet och tålamod. Nadia kallade Marfa moder, och Marfa kallade Nadia dotter, ehuru man snarare skulle kunnat taga dem för mormor och dotterdotter.
Den gamla Marfa hade ingen aning om, att den unga flickan varit hennes sons reskamrat från Moskva ända till floden Irtisch. Hon visste därför ingenting om det rörande syskonförhållande, som rådde mellan de bägge unga, och inte heller visste Nadia, att Marfa var Mikael Strogoffs moder. Hade de båda vetat om dessa förhållanden, skulle deras vänskap ha blivit ännu innerligare.
Under den första delen av deras fångenskap voro båda mycket tystlåtna. Den gamla Marfa fruktade att genom något obetänksamt ord förråda sig för fångvaktarna eller Sangarr, vilken ofta spionerade på henne, och Nadia var alltför bedrövad för att kunna tala. Hon sörjde sin ädelmodige beskyddare, som hon hade sett försvinna i vågorna av Irtisch och som hon med säkerhet trodde vara död. Hur skulle hon väl nu någonsin komma fram till sin fader, fången som hon var i en barbarisk krigshär?
Slutligen blev dock sorgen henne så övermäktig, att
