uslingen, som skymfade honom, därunder låg någon hemlighet, som jag inte känner.
— Föraktade du honom inte då, när han lät så förödmjuka sig? frågade Marfa, i det hon skarpt betraktade Nadia.
— Nej, jag beundrade honom.
Den gamla kvinnan teg ett ögonblick.
— Var han högväxt? frågade hon därefter.
— Ja, mycket.
— Och mycket vacker, eller hur? Se så, säg ut, min dotter!
— Ja, mycket vacker.
— Det var min son! Jag säger dig, att det var min son, utbrast den gamla kvinnan snyftande och tryckte Nadia till sitt bröst.
— Din son! svarade Nadia, helt häpen.
— Ja, det kan inte vara någon annan än han. Din följeslagare, din vän, din beskyddare, han hade en mor. Talade han aldrig med dig om sin mor?
— Om sin mor, jo, mycket ofta. Han älskade ömt sin mor.
— Nadia, Nadia!, Det var min son. Talade han icke om att hälsa på sin mor, då han passerade Omsk?
— Jo, men han sade, att han fick inte hälsa på sin mor.
— Ack, Nadia, jag förstår allt! Det var min son, Mikael Strogoff, som kallade sig Nikolas Korpanoff. Han är tsarens kurir, och han reste säkert i något hemligt uppdrag. Därför fick han inte yppa sitt verkliga namn och inte heller besöka sin mor. Det var nog också därför, som han inte ville slåss med den orättvise officeren i Ischim. Och nu vill jag berätta något glädjande för dig.
Hon lutade sig tätt intill Nadia och viskade i hennes öra:
— Min son och din beskyddare. lever. Han har räddat sig ur floden Irtisch. Jag har sett honom på skjutsstationen i Omsk, då han reste igenom denna stad.
Nadia uppgav ett glädjerop, och de båda kvinnorna sjönko i varandras armar.
