114
TJUGONDE KAPITLET.
Slag för slag.
Nadia visste nu, att Mikael Strogoff levde, och att Marfa var hans moder. Ur djupet av sitt hjärta tackade hon Gud därför, och hon var glad över, att hon kommit i den gamla kvinnans sällskap, så att hon kunde få återgälda henne all den ömhet och godhet, som hon själv fått röna av hennes son.
Men vad ingen av de båda kvinnorna visste, det var, att Mikael Strogoff även befann sig såsom fånge i Feofar Khans armé, och att han således var dem helt nära. De trodde båda, att han redan var ett stycke bortom Tomsk på vägen till Irkutsk.
De fångar, som Ivan Ogareff fört med sig, hade blivit förenade med dem, som emiren hade i det tartariska lägret. Dessa olyckliga utgjorde tillsammans ett antal av omkring två tusen. Bland dem funnos även kvinnor och barn, bundna eller upphängda vid ryttarnes sadelknappar och obarmhärtigt släpade utefter vägen. . Man drev dem allesammans framför sig såsom boskap, och många stupade för att aldrig mera resa sig igen.
Då Mikael Strogoff fått sin plats i ett av de första leden i fångtransporten, hade han icke kunnat se de båda kvinnorna, som gingo i ett av de eftersta leden. Han hade således ingen aning om, att hans moder och Nadia befunno sig i fångtransporten, lika litet som dessa kunde förmoda, att han var i deras närhet.
Den tre dagsresor långa färden till Tomsk i den brännande solhettan var förfärlig för fångarna. Flera hundra av dem neddignade på steppen, och deras lik kvarlågo där ända till det ögonblick, då de av vintern framlockade vargarna slukade de sista benen.
Liksom Nadia alltid var till hands för att hjälpa den gamla sibiriskan, så bevisade även Mikael Strogoff sina sjuka och svagare olyckskamrater alla de tjänster han kunde.
