Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
117

— Jag har inte sett honom, svarade zigenerskan, men jag har sett hans mor förråda sig genom en rörelse, som sagt mig allt.

— Bedrager du dig inte, Sangarr?

— Jag bedrager mig inte. Kuriren är bland fångarna, och vi måste söka rätt på honom.

— Men hur skall detta kunna ske bland två tusen fångar, då vi inte känna honom?

— Ingenting är lättare. Hans mor känner honom, och hon skall tvingas att tala.

— I morgon skall hon tala, utbrast Ivan Ogareff och gnuggade händerna i vild glädje.

Följande dagen lät Ivan Ogareff samla alla fångarna på ett enda ställe. De uppställdes i fyrkant med en stor öppen plats i mitten, och soldater utomkring i dubbla led. Mitt på öppningen befunno sig Ivan Ogareff och Sangarr jämte en trupp soldater och en bödel. Ett stycke ifrån dem stodo de båda korrespondenterna, vilka nu hade rättighet att vistas, var de ville.

Fångarna väntade med förfäran på vad som skulle komma. Plötsligt gick Sangarr rakt fram till den grupp, där de båda kvinnorna stodo och sade till Marfa Strogoff:

— Kom!

Marfa följde henne fram till Ivan Ogareff. Där rätade hon upp sig, lade armarna i kors över bröstet och väntade.

— Är du Marfa Strogoff? frågade henne Ivan Ogareff.

— Ja, svarade sibiriskan lugnt.

— Minns du, vad du i Omsk svarade mig på mina frågor för fjorton dagar sedan?

— Ja.

— Ångrar du inte dessa svar?

— Nej.

—Vet du således inte, att din son Mikael Strogoff, tsarens kurir, passerat Omsk?

— Det vet jag inte.

— Har du inte sett honom bland dessa fångar?