118
— Nej.
— Men han finns likväl här, och om man visar dig på honom, känner du då igen honom?
— Nej.
Vid detta svar, som vittnade om det mest hårdnackade beslut att inte yppa någonting, hördes ett sorl i folkhopen, och Ivan Ogareff bleknade av raseri.
— Hör! sade han till Marfa Strogoff, din son är här, och du skall genast peka ut honom!
— Nej, sade Marfa fast och bestämt.
— Alla de män, som blivit tagna i Omsk och Kolyvan, fortfor Ivan Ogareff, skall passera inför dina ögon, och om du inte utpekar Mikael Strogoff, får du hundra slag av knuten.
— Gör som du vill, sade Marfa, i det hon stadigt såg tyrannen i ögonen.
Ivan Ogareff visste mycket väl, att den modiga sibiriskan icke skulle förråda sin son. Men han hoppades, att Mikael Strogoff själv skulle förråda sig genom den sinnesrörelse, han icke kunde undgå att visa, då han gick förbi sin moder. Det var sålunda icke på modern, Ivan Ogareff räknade, utan på sonen.
Alla de manliga fångarne fingo nu den ene efter den andre tåga förbi Marfa Strogoff, vilken stod orörlig som en staty och inte med en min förrådde, att hon kände någon.
Hennes son befann sig i de sista leden. Då han i sin ordning passerade förbi sin moder, tillslöt Nadia ögonen för att slippa se.
Mikael Strogoff hade till utseendet förblivit okänslig. Man kunde inte se ens den lindrigaste rörelse i hans ansikte, men han knöt händerna så krampaktigt, att insidan blödde under naglarna, vilka inträngde i köttet.
Ivan Ögareff hade icke kunnat gissa sig till, vilken av fångarna som var Mikael Strogoff. Han var besegrad av sonen och modern och skar tänderna av raseri.
Då närmade sig Sangarr och viskade i hans öra:
— Knuten.
