Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
121

Under stora högtidligheter höll Feofar Khan med sin ofantliga armé sitt intåg i Tomsk. Han hade nu underlagt sig halva Sibirien, och segern skulle firas med en fest på en vidsträckt platå eller högslätt utanför stadens portar. Denna fest firades på äkta asiatiskt vis med teaterföreställningar, sång och dans av en mängd zigenerskor och persiska slavinnor.

Feotar Khan förde i kriget med sig hela sitt lysande hov och alla sina gemåler eller sultaninnor. Dessa voro till största delen slavinnor, köpta på Kaukasiens och Persiens marknader. Alla vöro klädda i lysande dräkter av pälsverk och siden och översållade med pärlor, guldsmycken, diamanter och andra ädelstenar. Ansiktena voro på österländskt manér betäckta med en fin sidenslöja, men armarna hade ingen annan beklädnad än dyrbara guld- och diamantsmycken. På fötterna buro de ett slags fina stövlar, broderade med äkta pärlor.

Sedan dansen, musiken och sången pågått en stund, fördes alla fångarna fram. I en lång rad fingo de tåga förbi Feofar Khan, därvid var och en måste kasta sig ned med pannan mot marken, såsom tecken till sin slaviska underdånighet.

Alcide Jolivet och Harry Blount bevittnade detta skådespel med en livlig harm.

— Det är uselt, sade Alcide Jolivet. Låtom oss gå härifrån.

— Nej, svarade Harry Blount, vi måste se allt.

— Ah! utbrast plötsligt Alcide Jolivet och fattade sin kamrat i armen.

— Vad går åt er? frågade denne.

— Se, Blount! Det är hon!

— Vilken?

— Vår reskamrats unga syster, ensam och fången! Vi måste rädda henne!

— Lugna er! svarade Harry Blount kallt, vi kunna ingenting göra.

Alcide Jolivet, som stått i begrepp att rusa fram, hej-