122
dade sig, och Nadia passerade förbi emiren utan att ådraga sig hans uppmärksamhet.
Emellertid hade Marfa Strogoff kommit fram efter Nadia, och då hon icke nog fort kastade sig ned i stoftet, stötte soldaterna våldsamt till henne.
Marfa Strogoff föll. Hennes son gjorde en förfärlig ansträngning att slita sig lös, så att soldaterna knappt kunde hålla honom tillbaka.
Men den gamla Marfa reste sig åter, och soldaterna skulle just släpa bort henne, då Ivan Ogareff lade sig emellan, sägande:
— Må denna kvinna stanna kvar!
Mikael Strogoff fördes nu inför emiren, och där stod han upprätt utan att sänka ögonen.
— Pannan i stoftet! skrek Ivan Ogareff till honom.
— Nej, svarade Mikael Strogoff.
Två soldater ville tvinga honom att böja sig, men de kastades till marken av den starke unge mannen, som likväl endast obetydligt kunde röra de bundna händerna.
Ivan Ogareff gick fram mot Mikael Strogoff.
— Du skall dö, sade han.
— Jag skall dö, svarade Mikael Strogoff stolt. Men ditt förrädareansikte, Ivan, skall i alla dina dagar bära det skamliga märket efter knuten.
Vid detta svar blev Ivan Ogareff förfärligt blek.
— Vem är denne fånge? frågade Feofar Khan.
— En rysk spion, svarade Ivan Ogareff.
Då han utgav Mikael Strogoff för en rysk spion, visste han mycket väl, att den dom, som komme att fällas över honom, skulle bliva förfärlig.
— Vad dom fäller du över honom?
Emiren betänkte sig ett ögonblick. Därefter gav han befallning, att man skulle frambära Koranen, muhammedanernas heliga bok.
Befallningen blev skyndsamt åtlydd.
Feofar Khan öppnade boken och satte på måfå ett finger på en av dess sidor.
Denna sed att bestämma domen över en anklagad
