Hennes hjärta upphörde nästan att slå, då den gamla Marfa nedföll livlös. Men tanken på att kunna bliva till någon hjälp för de båda olyckliga gav henne kraft att hålla sig tyst.
— Jag skall bliva den blindes hand, sade hon till sig själv.
Hon väntade, tills alla avlägsnat sig från platån. Då såg hon Mikael Strogoff släpa sig fram till sin moder, böja sig ned och kyssa henne på pannan. Då var ögonblicket för henne kommet att skynda fram och, såsom vi nyss berättat, lossa den fångnes band.
Hand i hand vandrade Nadia och Mikael Strogoff hela natten skyndsamt framåt. Nadia blev förfärligt trött. Hennes fötter blödde, och hon var stundom nära att digna ner på landsvägen. Men inte ett ljud av klagan kom över hennes läppar.
På morgonen uppnådde de en liten köping efter att under natten ha tillryggalagt femtio verst från Tomsk. Köpingen var nästan helt och hållet övergiven. Befolkningen hade flytt av fruktan för tartarerna. Knappt två eller tre hus voro ännu bebodda.
Våra vandrare voro emellertid tvungna att rasta några timmar här. De behövde båda två föda och vila.
Den unga flickan ledde alltså sin kamrat till slutet av köpingen. Ett tomt hus, vars port stod öppen, syntes där. Des gingo in och satte sig på en bänk, som stod mitt i rummet.
Nadia betraktade nu noga sin blinde reskamrats ansikte. Hans ögon voro icke förbrända, och man skulle knappast kunnat se på dem, att han var blind. Men hornhinnan var liksom hopkrumpen, och pupillerna voro onaturligt utvidgade. Nadias ögon tårades, och hennes blickar uttryckte en gränslös ömhet och hängivenhet.
Under djup tystnad sutto de så en stund. Plötsligt utsträckte Mikael Strogoff handen och frågade:
— Är du där, Nadia?
— Ja, svarade den unga flickan. Jag är hos dig, och jag skall aldrig mer lämna dig, Mikael.
