132
— Jo, Nadia, vi måste skiljas.
— Skiljas! Varför då, Mikael?
— Jag vill inte vara ett hinder för din resa. Din far väntar dig i Irkutsk. Du måste bege dig till honom!
— Min far skulle bli mycket ond på mig, Mikael, om jag övergåve dig, efter allt vad du gjort för mig.
— Nadia, Nadia, utbrast Mikael Strogoff, djupt rörd av den unga flickans hängivenhet, du får inte tänka på någon annan än din far.
— Du behöver mig nu bättre än min far, svarade Nadia. Du ämnar väl inte avstå från att bege dig till Irkutsk?
— Nej, aldrig. Jag måste dit, och jag skall komma dit.
— Men du har ju inte längre brevet?
— Ivan Ogareff har stulit det ifrån mig. Men jag skall uträtta mitt uppdrag utan detta brev. Måtte jag bara hinna fram före förrädaren!
— Nåväl, då skola vi följas åt, Mikael.
— Nadia, de uslingarne ha berövat mig allt.
— Jag har ännu kvar några rubler och mina ögon Jag kan se för dig, Mikael, och föra dig fram, fast du icke själv ser vägen.
— Och hur skola vi komma fram?
— Till fots.
— Och varav skola vi leva?
— Av att tigga. Gud skall förlåta oss det, då vi äro i nöd, Mikael.
— Framåt då, Nadia! Du är en präktig flicka, och må Gud belöna dig, för vad du gör!
Efter att hava vilat sig en timme, lämnade de huset. Under det de gått genom gatorna i köpingen, hade Nadia förskaffat sig några kornbröd och litet svagdricka. Med denna enkla kost stillade de sin hunger. Nadia avstod det allra mesta åt sin kamrat. Han åt de brödbitar, som hans följeslagerska räckte honom, den ena efter den andra, och han drack ur muggen, som hon förde till hans läppar.
— Äter du, Nadia? frågade han flere flere gånger.
