TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
I livsfara på Jenisej.
Under tiden skred kibitkan framåt i en sakta lunk. Hästen fick gå i tre timmar och vila sig en, och så fortgick det dag och natt. Under rasterna betade hästen vid vägen, och de resande åto i kibitkan tillsammans med den trogne Serko. Nikolas hade mat i kibitkan för flera dagar och delade frikostigt med sig åt sina två reskamrater, dem han trodde vara bror och syster.
Sålunda gick dag efter dag, och man passerade den ena byn efter den andra. Än gick vägen fram över ofantliga hedar, än genom täta och ändlösa furuskogar.
Allt var öde. Byarna voro nästan helt och hållet övergivna. Bönderna hade flytt över till floden Jenisejs andra strand i förhoppning, att denna väldiga flod skulle hejda de framryckande tartarerna.
— Tror du, far lille, sade Nikolas, att tartarerna skola marschera ända till Irkutsk?
— Jag fruktar det, svarade Mikael Strogoff.
— Ja, du har rätt. De ha med sig en elak karl, som inte skall låta dem sluta, förrän de tagit Sibiriens huvudstad. Du har väl hört talas om Ivan Ogareff.
— Ja.
— Du vet, att det inte är rätt att förråda sitt land.
— Nej, det är inte rätt, svarade Mikael Strogoff, som försökte vara lugn.
— Far lille, återtog Nikolas, jag tycker, att du inte blir tillräckligt ond, då man talar till dig om Ivan Ogareff. Varje hederlig ryss bör känna avsky, då man uttalar detta namn.
— Tro mig, min vän, sade Mikael Strogoff allvarsamt, jag avskyr honom mycket mer, än du kan göra.
— Det är knappt möjligt, svarade Nikolas, nej, det är inte möjligt. När jag tänker på allt det onda, han gjort vårt kära fädernesland, fattar vreden mig så, att om jag hade honom här, så tror jag, att jag dödade honom.
