138
— Det skulle jag inte låta dig göra, sade Mikael Strogoff.
— Varför det, far lille?
— Jo, ty jag skulle göra det själv.
Den 25 augusti fick man i solnedgången staden Krasnojarsk i sikte. Resan från Tomsk hade räckt åtta dagar. På dessa åtta dagar hade man tillryggalagt 500 verst, och ännu hade man 850 verst kvar till Irkutsk.
Till all lycka behövde man ännu inte oroa sig för tartarerna. Ingen spejare hade synts till på den väg, kibitkan följde. Detta berodde därpå, att Feofar Khan blivit angripen av en mindre rysk styrka omedelbart efter sedan han avtågat från Tomsk. Ryssarna hade visserligen blivit slagna på flykten, men Feofar Khan hade emellertid blivit uppehållen ett par dagar i sin marsch mot öster, och härigenom hade våra resande fått det försprång, de så väl behövde.
I Krasnojarsk skulle den hederlige Nikolas Pigasoff stanna för att söka sig en ny plats vid telegrafen. Han hoppades nämligen, att telegraflinjen mellan denna stad och Irkutsk icke skulle vara förstörd, alldenstund inga fiender ännu tycktes finnas i östra Sibirien.
Mikael Strogoff måste således i Krasnojarsk skaffa sig ett annat fortskaffningsmedel. Det var hans avsikt att begiva sig till stadens guvernör och för honom uppenbara, att han var tsarens kurir. Det skulle då icke bliva svårt att få raska posthästar till Irkutsk.
Efter alla svårigheter, ansträngningar och lidanden hade sålunda den plikttrogne unge mannen nu åter gott hopp att utan vidare olyckor äntligen kunna nå sitt mål. Men Gud hade annorlunda beslutat. Ännu hårdare prövningar väntade honom, ännu voro icke motgångarna slut.
En halv timme efter sedan man fått Krasnojarsk i sikte, rullade kibitkan i skymningen in på dess bredaste gata.
Här väntade dem en ledsam överraskning. Staden var öde, gatorna voro tomma och husen utrymda. Inte en
