levande varelse kunde upptäckas. Överallt härskade dödens hemska tystnad.
Nadia och Nikolas blickade med häpnad omkring sig. Hade då folket redan gått till sängs, eller hade pesten gått över staden?
Mikael Strogoff förstod genast, hur det var fatt.
— Befolkningen har flytt för tartarerna, sade han.
Så förhöll det sig också. Men vad Mikael Strogoff inte kunde veta, det var, att denna flykt hade skett på myndigheternas befallning. Storfursten hade ålagt befolkningen i Krasnojarsk och trakten däromkring att skyndsamt flytta till Irkutsk med kreatur, livsmedel och allt vad de ägde.
Denna flyttning anbefalldes av tvänne skäl. För det första var befolkningen bättre skyddad i Irkutsk, där det fanns en stark garnison av ryska soldater, och för det andra skulle emiren icke längre finna några livsmedel åt sin stora armé och kanske därigenom tvingas att draga sig tillbaka.
— Vad skola vi nu göra? frågade Nadia nedslagen.
— Fortsätta på vår kibitka ända till Irkutsk, svarade Mikael Strogoff.
— Ja, Ja, far lille! instämde Nikolas Pigassoff. Jag kan ju inte ensam sätta mig ned på telegrafstationen här, då det inte finns någon människa, som vill telegrafera. Framåt, således!
— Nej, sade Mikael Strogoff, vi måste vänta tills i morgon. Vi måste över Jenisej, och detta kan icke ske på natten.
Våra tre resande behövde icke söka länge för att finna ett nattkvarter. Första hus, vars port de stötte upp, var lika tomt som alla de andra. Där funnos blott några knippor lövruskor. I brist på annat och bättre foder fick hästen nöja sig med denna magra kost. Matförrådet i kibitkan hade däremot icke ännu tagit slut, och var och en fick sin andel därav. Sedan man därefter knäfallit och gjort sin aftonbön, somnade Nadia och Nikolas på
