Man skulle icke kunna synnerligen förvånas, om Mikael Strogoff under dessa förhållanden förlorat allt mod, allt hopp om framgång. Så var det emellertid icke, och hans läppar framviskade blott dessa ord:
— Jag skall komma fram!
En halv timme efter de tartariska ryttarnas anfall släpades Mikael Strogoff, Nikolas och Nadia in i Nischni Udinsk. Den trogne Serko följde dem, ehuru på avstånd. Man gjorde icke något längre uppehåll i staden, vilken stod i lågor. Fångarna kastades alltså upp på hästar och bortfördes hastigt.
Tartarerna märkte snart, att en av deras fångar var blind, och deras naturliga barbari drev dem att håna den olycklige.
— Men kanske han ser ändå, den där ryssen, utbrast en av tartarerna.
— Det ska vi snart få reda på, sade en annan i truppen. Låt ge honom en häst, som heller icke ser!
— Bra påhittat! skränade den övriga flocken.
En blind häst framleddes nu, och man satte Mikael Strogoff på honom. Därefter lade man tyglarna i hans hand och satte djuret i galopp, upphetsande det med rop, piskrapp och stenkastning.
Då hästen icke av sin ryttare kunde hållas i rät linje, blev följden, att han, blind som han var, än stötte mot ett träd, än kastade sig på sidan om landsvägen.
Mikael Strogoff lät icke höra en klagan. Då hans häst stupade, väntade han, att man skulle komma och lyfta upp honom. Man lyfte verkligen upp honom, och den grymma leken fortsattes.
Då Nikolas såg detta nedriga behandlingssätt, kunde han icke hålla sig lugn. Han ville skynda sin reskamrat till hjälp. Man grep honom och misshandlade honom.
Denna lek skulle ha: fortsatts länge och utan tvivel roat tartarerna mycket, om icke en tämligen allvarsam händelse gjort slut därpå.
Den 10 september skenade plötsligt den blinda hästen
