150
— På stora landsvägen?
— Ja, Nadia.
Den följande dagens morgon, den 12 september, gjorde de en kort rast vid en liten köping, som liksom alla andra var öde och till hälften bränd. De voro alldeles utmattade av hunger, ty tartarerna hade icke gett dem något att äta. I ett av de kvarvarande husen lyckades Nadia finna ett litet förråd brödkakor och torkat kött. Mikael Strogoff och den unga flickan togo med sig så mycket de orkade bära och hade sålunda livsmedel för några dagar.
Efter en timmes vila fortsatte de vandringen. Mikael Strogoff gick med raska steg, och Nadia ansträngde sig att följa med. Hennes följeslagare kunde icke se, hur utmattad hon var, men han kände det dock.
— När du inte orkar gå längre, skall jag bära dig, Nadia.
— Tack, Mikael!
Sålunda vandrade de oavbrutet vidare, hållande varandra i handen och talande föga. Två gånger om dagen rastade de. I några övergivna hyddor fann Nadia ytterligare litet av detta torkade fårkött, som är så vanligt i de asiatiska stepptrakterna.
— Spåren efter de mot Irkutsk framtågande tartarerna hade ännu icke upphört. Här låg en död häst, där en övergiven kärra. Liken av dödade sibirier betecknade också vägen, isynnerhet då man kom i närheten av byarna. Med rysning mönstrade Nadia de fallne, men hon kunde inte i någon av dem igenkänna liket av Nikolas Pigasoff.
Efter tre dagars oavbruten vandring kände sig Nadia så utmattad, att hon blott med yttersta svårighet kunde släpa sig fram. Hennes värkande fötter kunde knappt bära henne. Men hon anstängde sig, hon kämpade med tröttheten, och hennes enda tanke var denna:
— Jag måste hjälpa Mikael att komma fram, och jag skall gå, ända tills jag stupar.
Så gick det ytterligare tre dagar. Då nedföll Nadia plötsligt avsvimmad på vägen.
Mikael Strogoff gav henne litet vatten och lät henne sova på gräset några timmar. Då Nadia vaknade, sade hon:
