— Jag är nu starkare, broder. Låtom oss fortsätta!
— Ja, sade Mikael Strogoff. Men du får icke gå längre. Jag skall bära dig.
Därpå tog den starke mannen flickan i sina armar och med orden: »mera till höger» eller »mera till vänster» styrde hon hans steg, och han vandrade med sin börda stadigt framåt.
Så förflöto ytterligare några dagar, och våra resande fortsatte alltjämt sin mödosamma färd.
Den 18 september klockan 10 på aftonen varseblev Nadia från toppen av en kulle den lilla floden Dinka, som korsar vägen till Irkutsk.
Plötsligt stannade Mikael Strogoff och Nadia på en gång och lyssnade. En hund skällde på steppen. Därefter följde ett klagorop, ett förtvivlans skri, liknande den sista kallelsen från en döende människa.
— Nikolas, Nikolas! utbrast Nadia gripen av en hemsk aning. Kom, Mikael, kom!
Och den unga flickan, vilken ögonblicket förut knappt kunnat släpa sig fram, återfick plötsligt sina krafter, då hon trodde sig höra rösten av deras vän.
De skyndade fram åt det håll, varifrån ropet hade hörts. Efter ett par minuter hade de icke mer än en halv verst till Dinkas strand.
Än en gång skällde hunden, men ehuru det denna gång ljöd svagare, var det dock närmare. Nadia stannade.
— Hör! sade hon.
— Ja, svarade Mikael Strogoff, det är Serko, som skäller. Han har följt sin husbonde.
— Nikolas! ropade Nadia.
Hennes kallelse förblev obesvarad. Endast några rovfåglar försvunno i rymden.
Mikael Strogoff lyssnade.
Nu höjdes åter en röst, vilken denna gång klagande viskade:
— Mikael!
Därefter framrusade till Nadia en blödande hund. Det var Serko.
