152
Nikolas Pigassoff kunde icke vara långt borta. Endast han hade kunnat framviska namnet Mikael.
Krypande på marken kände Mikael Strogoff sig för med handen.
Plötsligt skällde Serko åter till och störtade sig över en jättestor fågel, vilken strök utefter marken.
Det var en gam.
Nu rusade Serko mot fågeln, vilken åter höjde sig men strax åter slog ned och sårade hunden. Denne gjorde ännu ett språng mot gamen, vilken åter gav honom ett förfärligt hugg i huvudet. Denna gång föll Serko livlös till marken.
I detsamma uppgav Nadia ett fasans skri.
— Där, där! sade hon.
Ett huvud stack upp ur mullen. Hon skulle ha stött emot det med foten, om icke en blixt i det samma klart upplyst steppen.
Nadia föll på knä bredvid detta huvud.
Enligt det gräsliga bruket hos tartarerna hade Nikolas Pigasoff blivit ända till halsen begraven i jorden, varefter man lämnat honom att dö av hunger och törst, söndersliten av vargars tänder eller rovfåglars näbb. Armarne hade blivit tätt tryckta intill kroppen och jorden så hårt tilltrampad vid halsen, att det var honom alldeles omöjligt att göra en enda rörelse.
Här hade tartarerna för tre dagar sedan nedgrävt sin fånge. Här hade Nikolas i tre dagar väntat på hjälpen, som nu kom, men kom för sent.
Gamarna hade varseblivit detta över marken uppstickande huvud, och under tre dagar hade den trogna hunden försvarat sin herre mot de glupska rovfåglarna. Utmattad av hunger och blodförlust hade han dock slutligen dukat under just i det ögonblick, då Mikael och Nadia kommo fram.
Mikael Strogoff kastade upp mullen med sin kniv för att hjälpa den ännu levande Nikolas ur hans grav.
Nikolas' ögon, som först varit slutna, öppnades nu åter, och han igenkände Mikael Strogoff och Nadia.
