hinna fram till Irkutsk före dagningen, voro de tämligen säkra om att inte bli upptäckta.
Det värsta man kunde frukta var, att isstyckena skulle frysa ihop till ett fast sammanhängande täcke. Natten var bitande kall. Kölden steg till 10 grader under fryspunkten, och flyktingarna, som inte hade något annat skydd än några björkruskor, kröpo tätt ihop för att hålla sig varma.
Mikael Strogoff och Nadia samt de båda korresponterna hade krupit tillsamman på aktern av flotten. Ingen sade ett ord. Ögonblicket var för allvarsamt, för att man skulle kunna tala. Nadias hjärta klappade våldsamt. Ännu några timmar, och hon skulle få vila vid sin älskade faders bröst. Måtte han blott ännu leva! Det skulle vara förfärligt, om hon efter så många lidanden, så oerhörda ansträngningar icke skulle få återse honom.
Vad Mikael Strogoff beträffar, så tänkte han blott på sitt uppdrag. Att han nu äntligen skulle nå sitt mål, därom var han viss. Men skulle han väl hinna före Ivan Ogareff?
Man hade nu blott fyra eller fem timmars färd till Irkutsk, och alltjämt drev flotten framåt. Inga fiender hade kunnat skönjas på stränderna, och ännu fanns således icke någon fara.
Men en fara av annat slag hotade flyktingarna, en fara, som de aldrig hade kunnat tänka sig, och som de icke på något sätt kunde avhjälpa.
Det var Alcide Jolivet, som upptäckte den. Han hade råkat sticka handen i vattnet och känt, att den blev klibbig, såsom om han doppat den i olja. Han förde den till läpparna och fann, att den var överdragen med nafta eller bergolja.
Mina vänner, sade han, vi segla i olja. Floden är överdragen med ett lager av flytande nafta.
Så var det också. Omkring Bajkalsjön finnas, liksom på många andra ställen av norra Asien, talrika oljekällor. Sannolikt hade tartarerna öppat någon av dessa och lett oljeströmmen ned i floden. Då oljan kommit närmare Irkutsk, ämnade de förmodligen antända den för att genom denna brand tvinga staden att giva sig.
