På inrådan av Ivan Ogareff lät därför Feofar Khan två särskilda gånger storma jordvallarna för att bemäktiga sig staden. Men båda anfallen tillbakaslogos av ryssarna med största tapperhet. Storfursten var själv den främste i elden, och soldater, borgare och bönder, ja, till och med de landsförvista, gjorde sin plikt utmärkt.
Ivan Ogareff beslöt nu att ofördröjligen sätta sin förrädiska plan i verket. Det var som vi redan veta, hans avsikt att begiva sig in till storfursten, där utgiva sig för tsarens kurir och sålunda innästla sig i hans förtroende. Detta skulle icke bliva honom svårt nu, sedan han fått tsarens brev i sitt våld. Sedermera skulle han på visst givet tecken öppna stadsporten för emirens soldater.
På aftonen den 2 oktober, två dagar före Mikael Strogoffs och Nadias ankomst till Irkutsk, höll storfursten krigsråd med sina officerare i stora salen i guvernörens palats.
— Mina herrar, sade han, hur länge kunna vi utan undsättning hålla stånd emot fienden?
— Åtminstone en vecka, ers höghet, svarade general Voransoff.
— Nåväl, återtog storfursten, då kunna vi vara vid gott mod. En skicklig och modig budbärare har denna morgon lyckats inkomma i staden. Han har underrättat mig om, att 50 tusen ryssar i ilmarscher rycka an till vår undsättning. Om sex dagar äro de här och falla tartarerna i ryggen.
Därefter vände sig storfursten till stadens polismästare och sade:
— Ni hade visst något särskilt att säga mig?
— Ja, svarade denne. De landsförvista bedja ers höghet att få bilda en särskild elitkår för att få kämpa vid soldaternas sida.
— Det är bra, svarade storfursten. Jag har med glädje sett prov på deras mod och fosterlandskärlek, fast de äro dömda till landsförvisning. Men vem skola de få till anförare?
