166
— Jo, svarade polismannen, de önska sig en tapper och ädel man, som utmärkt sig vid flera tillfällen. Han är från Östersjöprovinserna, är läkare och heter Vassili Fedor.
— Jag känner honom, inföll storfursten livligt. Vad brott hade han begått, efter han blev förvisad?
— Han hade icke begått något egentligt brott. Han var medlem av en hemlig förening.
— Gott. Det är ju en präktig karl?
— Ja, ers höghet, en ädel man av stort mod. De landsförviste hysa stor aktning för honom. Han har nu varit här i två år och alltid visat lydnad för lagarna.
— General, sade storfursten, var god och låt hämta hit honom!
Befallningen utfördes genast, och efter en halvtimme infördes Vassili Fedor.
Det var en högrest, kraftig man, på sin höjd 40 år gammal och med allvarsam, ädel uppsyn. Hans ansikte hade ganska stor likhet med hans dotter, Nadia Fedors.
— Vassili Fedor, sade storfursten till honom, dina kamrater i landsflykten önska att få dig till anförare?
— Ja, ers höghet.
— Samtycker du till att ställa dig i spetsen för dem?
— Ja, om Rysslands väl fordrar det.
— Nåväl, sade storfursten, jag utnämner dig till kapten, och du är icke längre landsförvisad.
— Tack, ers höghet! Men kan jag då föra befälet. över dem, som äro landsflyktiga?
— De äro det inte längre. Jag skänker dem alla i tsarens namn friheten.
Vassili Fedor tryckte med rörelse den hand, som storfursten räckte honom, och lämnade salen.
Storfursten vände sig nu till sina officerare och sade leende.
— Min broder tsaren skall säkert icke misstycka, vad jag nu gjort. Vi behöva hjältar för att försvara Sibirien, och jag har skapat sådana.
