168
— Ja, här är det.
— Storfursten tog emot brevet och genomläste det. Därefter frågade han:
— Känner du innehållet av detta brev?
— Ja, ers höghet, jag har läst det, ty jag hade kunnat bli tvungen att förstöra det, för att det icke skulle falla i tartarernas händer.
— Du vet då, att detta brev ålägger oss att hellre dö i Irkutsk än att uppgiva det?
— Jag vet det.
— Du känner också vilka strider, som utkämpats i Sibirien mellan ryssar och tartarer?
— Ja, ers höghet.
Ivan Ogareff fick nu berätta om dessa strider. Men för att riktigt skrämma storfursten framställde han ryssarnas ställning vida svårare, än den var. Han uppgav, att alla ryska trupper blivit tillintetgjorda, och att Feofar Khans armé utgjorde 400 tusen man, vilket var dubbelt för högt.
Storfursten blev mycket allvarsam. Ivan Ogareffs ögon lurade på honom.
Därefter tog storfursten åter brevet, läste om ett ställe däri och sade:
— Vet du, Mikael Strogoff, att detta brev talar om on förrädare, som tänker smyga sig in i staden, uppgiva ett falskt namn för mig och sedan överlämna staden åt fienden?
— Ja, svarade förrädaren utan att blinka.
— Känner du denne usling?
— Ja, jag har varit hans fånge.
— Och hur lyckades du undkomma?
— Genom att kasta mig i Irtisch och simma under vattnet.
— Bra, Mikael Strogoff! Du har visat både mod och nit i utförandet av ditt uppdrag. Har du någon ynnest att bedja mig om?
— Ingen annan än den att få strida vid ers höghets sida, svarade förrädaren.
