Klockan slog 10 på aftonen. Storfursten ämnade just avskeda sina officerare och draga sig tillbaka till sina rum, då oväsen hördes utanför palatset.
Nästan med det samma öppnades dörren till salen.
En adjutant inträdde, och gående fram till storfursten, sade han:
— Ers höghet, en kurir från tsaren!
Ofrivilligt togo alla de närvarande på samma gång ett steg mot den halvöppna dörren.
En tsarens kurir ankommen till Irkutsk! Om någon annan än storfurstens adjutant hade sagt detta, skulle de ansett det för en osanning.
Storfursten hade livligt gått fram mot sin adjutant.
— För in honom genast, sade han.
En man inträdde. Det var Ivan Ogareff.
Ivan Ogareff hade mästerligt förklätt sig för att icke bliva misstänkt. Han bar en bondes dräkt, sliten och trasig, samt illa åtgångna skor för att därmed visa, att han tillryggalagt en lång väg till fots. Han låtsade sig vara utmattad av hunger och ansträngning.
Storfursten gick hastigt fram emot honom.
— Du är tsarens kurir? frågade han.
— Ja, ers höghet.
— Vad heter du?
— Mikael Strogoff.
Storfursten gjorde ett tecken, varvid alla hans officerare avlägsnade sig.
Den falske kuriren och storfursten voro nu ensamma i salen.
Några ögonblick betraktade storfursten Ivan Ogareff med ytterlig uppmärksamhet. Därefter frågade han:
— Var lämnade du tsaren?
— I Nya palatset i Moskva.
— När?
— Natten mellan den 14 och 15 juli.
— Du har då varit länge på vägen!
— Ja, ers höghet, jag har varit fången hos tartarerna.
— Har du brev från tsaren?