14
Tåget var överfullt av resande, av vilka de flesta ämnade sig till den stora marknad, som just vid denna tid hölls i Nischni-Novgorod. Mikael Stragoff trängde sig in i en kupé och slog sig ned i ett hörn. Denna kupé var nästan fullpackad av ryska och judiska köpmän. Men snett emot Mikael Strogoff sutto tvänne män, som synbarligen icke reste för att göra affärer. Den ene var engelsman och hette Harry Blount, den andre var en fransman vid namn Alcide Jolivet.
Som vår unge kurir under sin resa ofta kommer att få uppleva märkvärdiga äventyr tillsammans med dessa båda män, vilja vi något närmare föreställa dem för våra läsare.
Harry Blount och Alcide Jolivet voro krigskorrespondenter, d. v. s. tidningsmän, som av de stora dagliga tidningarna skickas ut till de land och trakter, där ett krig rasar, för att därifrån sända sina tidningar snabba och säkra underrättelser om krigets gång. Den förre var korrespondent för en ansedd tidning i London, den senare för en annan dylik i Paris.
Båda voro långa, smärta och magerlagda, fransmannen svarthårig och mörk, engelsmannen ljuslett med polisonger och hår stötande i rött. Fransmannen var livlig, eldig, kvick i alla sina rörelser, skrattade och pratade oupphörligt. Hans kamrat däremot var allvarsam och tystlåten, stel, kall och sträv, såsom hans landsmän i allmänhet. Båda ägde den utomordentliga iakttagelseförmåga, som utmärker alla personer med deras yrke. De voro sannskyldiga stövare på nyheternas vidsträckta område. Men då Alcide Jolivet tycktes ha sin egentliga styrka uti en beundransvärt skarp syn, föreföll Harry Blount vara sin kamrat överlägsen genom sin fina hörsel. Den förre såg allt, som tilldrog sig, den senare hörde allt, som sades. Man skulle kunna säga, att om fransmannen var idel öga, så var engelsmannen idel öra.
De båda korrespondenterna hade första gången träffats på tsarens fest under föregående natt, men av pur yrkesavund hade ingen av dem för den andre omtalat, att han ämnade sig till skådeplatsen för kriget.
