Harry Blount kom först av de båda in i kupén och slog sig ned bland de pratande köpmännen, till utseendet kall och likgiltig, ehuru hans hörselverktyg alltjämt voro spända till det yttersta för att uppsnappa, vad som möjligen sades om kriget. Alcide Jolivet däremot kom andfådd och brådskande först i sista minuten.
— Ah, ni här på tåget, min bäste herr Blount! sade han överraskad.
— Som ni ser, svarade han överraskad.
— Och ni reser — —?
— Till Sibirien.
— Ah! Det kan man kalla raskhet i beslut och handling. I natt visste ni ingenting om en sådan resa?
— Inte ni heller, såvitt jag förstod, genmälte engelsmannen spetsigt.
— Hm, det är sant. Jag beslöt mig för resan, först då jag hörde glunkas om, att kriget var i full gång. En ståtlig fest, icke sant?
— Utomordentlig.
— Jag har redan telegraferat om den till Paris.
— Och jag till London.
— De båda korrespondenterna övergingo nu till att samtala om upproret i Sibirien och de ryska truppsändningarna dit. Mikael Strogoff lyssnade uppmärksamt till deras samtal utan att likväl blanda sig däri. För honom gällde det att så tyst och obemärkt som möligt komma till sin resas mål.
På Vladimir-bangården stego nya resande på. Bland dem såg man en ung flicka vid dörren till den kupé, där Mikael Strogoff satt.
Mitt emot tsarens kurir var en plats ledig i hörnet. Den unga flickan satte sig där, efter att hava ställt bredvid sig en liten nattsäck av rött läder.
Mikael Strogoff kunde icke avhålla sig från att uppmärksamt betrakta sin nya granne. Hon var lång och smärt, och tycktes vara sexton eller sjutton år. Hennes utomordentligt vackra ansigte var blekt och sorgset. De bruna, ögonen voro milda och av en fuktig glans,
