Hoppa till innehållet

Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

176

dock föreföll det honom, som om denne såge och bevakade alla hans rörelser.

Äntligen gjorde han ett utfall och riktade en stöt mot Mikael Strogoffs bröst.

En hastig rörelse av den blindes kniv avvärjde stöten. Mikael Strogoff hade icke blivit träffad, och med orubbligt lugn avvaktade han ett nytt anfall.

Kallsvetten strömmade utför Ivan Ogareffs panna. Han tog ett steg tillbaka och gjorde åter ett utfall. Men hans värja flög även nu åt sidan för ett slag av Mikael Strogoffs kniv.

Vansinnig av raseri och förskräckelse, fäste Ivan Ogareff sina förfärade blickar på den blindes ögon. Dessa ögon voro stora och klara och tycktes kunna läsa in i djupet av förrädarens själ.

Nu uppgav Ivan Ogareff ett förfärans skri. Ett plötsligt ljus hade uppgått för hans själ.

— Han ser! utbrast han. Han ser!

Och liksom ett vilddjur, vilket steg för steg söker draga sig in i sin håla, vek han förfärad tillbaka mot väggen.

Mikael Strogoff följde efter, ställde sig mitt framför honom, såg på honom med stadig blick och sade med ett förfärande allvar:

— Ja, Ivan Ogareff, jag ser. Gud har i natt återgett mig synen. Jag ser ärret efter knuten, varmed jag brännmärkte dig, förrädare och usling. Jag ser, var jag skall träffa dig. Försvara ditt liv, ty det är en duell, jag erbjuder dig! Min kniv skall vara mig nog mot din värja.

Då Nadia hörde dessa Mikael Strogoffs ord, gick en darrning av outsäglig fröjd gehom hela hennes varelse. Glädjetårar strömmade från hennes ögon. Hon knäppte sina händer och såg upp mot höjden.

— Min broder ser! jublade hon. Barmhärtige Gud, jag tackar dig.

Ivan Ogareff kände, att han var förlorad. Han samlade all sin kraft och störtade med värjan emot sin oförfärade motståndare. De två klingorna korsades, men för