fiender. Det hårt prövade folket fick i lugn och ro återvända till sina boningar, och man kunde nu åter utan fruktan resa, vart man ville.
Med de första ryska soldaterna hade i staden också inkommit två vänner till Mikael Strogoff. Det var de båda oskiljaktiga korrespodenterna Harry Blount och Alcide Jolivet.
Sedan de från isfältet lyckats komma upp på Angaras högra strand, hade de jämte de andra flyktingarna kunnat smyga sig emellan tartarernas förposter och komma ut på fältet. Sedermera hade de sammanstött med den framtågande ryska armén och hos den funnit beskydd.
Stor var deras glädje att återfinna Nadia och Mikael Strogoff friska och oskadda, framför allt då de erforo, att deras oförfärade reskamrat icke längre var blind.
Storfursten hade bråttom att återvända till Ryssland, sedan vägen var fri för fiender. Men han fördröjde dock sin resa några dagar för att närvara vid Mikael Strogoffs och Nadias bröllop.
Några dagar efter bröllopet begåvo sig Mikael och Nadia Strogoff, åtföljda av Vassili Fedor, på återvägen till Europa. Denna väg, som för dem hade varit en smärtans väg, hade nu blivit en lyckans. Storfursten hade belönat dem med en riklig kassa, och de reste med ytterlig hastighet i en av dessa slädar, vilka såsom iltåg brusa fram över de snöbetäckta sibiriska stepperna.
I Omsk väntade dem den gamla Marfa i den Strogoffska familjens lilla hus.
Ömt och under strida glädjetårar slöt hon i sina armar sin son och den ädla kvinna, som hon förut så ofta kallat sin dotter.
Nu ägde den modiga sibiriskan rättighet att igenkänna sin son och säga sig vara stolt över honom.
Efter att hava tillbrakt några dagar i Omsk återvände våra tre resande till Europa, men nu åtföljda av den gamla Marfa, vilken icke längre ville vara skild från sina barn.
