men den höga, välvda pannan och det bestämda draget kring munnen visade, att hon ägde större mod och viljekraft, än flickor i allmänhet vid hennes ålder. Hon var snyggt men enkelt klädd och bar över axlarna en brun pälskappa. Av formen på hennes dräkt trodde sig Mikael förstå, att hon var ifrån något av Östersjölandskapen, ehuru hon tydligen tillhörde den slaviska rasen liksom han själv.
Vart ämnade sig denna unga flicka, som säkerligen kom ända från Östersjöns stränder och reste så helt och hållet ensam? Skulle hon stanna i Nischni-Novgorod, eller hade hon väl mod att ensam och värnlös fortsätta ändå längre bort, kanske till Rysslands avlägsnaste trakter?
Mikael Strogoff skulle snart få svar på dessa tysta frågor, liksom han också skulle få erfara, att denna unga sorgsna flicka ägde ett mod, som mången härdad och behjärtad man skulle avundas henne.
På något avstånd från bangården i Nischni-Novgorod skakades tåget plötsligt av en våldsam stöt. Passagerarne gjorde kullerbyttor i kupéerna och tumlade om varandra. Skrik, larm, förvirring och allmän oreda uppstod i vagnarna. Dörrarna slogos upp, innan tåget ens hunnit stanna, och de förskrämda passagerarne hade blott en enda tanke, den att komma ut ur kupéerna och rädda sig så fort som möjligt.
Mikael Strogoff tänkte genast på sin granne. Men under det alla andra i hans kupé kastade sig ut ur kupén, skrikande och knuffande varandra, satt den unga flickan lugnt kvar på sin plats utan att visa någon synbar förskräckelse och utan att yttra ett ord.
Hon väntade. Mikael Strogoff väntade också.
Hon hade icke gjort en enda rörelse för att hoppa ur kupén. Han rörde sig icke heller.
— Vilken modig flicka! tänkte Mikael och såg med beundran på sin unga reskamrat.
Man fick snart reda på orsaken till den häftiga stöten. Ett hjul på en bagagevagn hade gått sönder, och tåget hade varit nära att urspåra, i vilket fall det ofelbart skulle ha störtat utför banvallen ned i ett kärr. Emellertid var
