18
nu all fara lyckligt överstånden. Missödet förorsakade visserligen en timmes uppehåll, men sedan skadan blivit reparerad, ångade tåget vidare, och klockan halv nio på aftonen framkom det till bangården i Nischni-Novgorod.
Innan någon hann stiga ur vagnarna, inställde sig polistjänstemannen vid dörrarna för att undersöka de resande. Denna åtgärd företages ofta i Ryssland, emedan myndigheterna äro ytterst misstänksamma på grund av de ofta förekommande stämplingarna mot tsaren.
Mikael Strogoff visade sin podaroschna, utställd för köpmannen Nikolas Korpanoff. Alltså, ingen svårighet.
Den unga flickan framvisade en skrivelse, försedd med ett egendomligt sigill. Polistjänstemannen läste den uppmärksamt. Efter att med forskande blick ha betraktat dess ägarinna sade han:
— Du är från Riga?
— Ja, svarade den unga flickan.
— Du är på väg till Sibirien?
— Ja.
— Och ämnar fortsätta ända till Irkutsk?
— Ja.
— Varöver tänker du taga vägen?
— Över Perm.
— Gott, svarade polistjänstemannen. Kom ihåg, att du låter granska ditt pass i poliskammaren här!
Den unga flickan gjorde en jakande rörelse på huvudet.
— Då Mikael Strogoff hörde dessa frågor och dessa svar, blev han både förvånad och ledsen.
— Stackars flicka! tänkte han. Ung och oerfaren, ensam och värnlös, tänker hon fara genom ett land, som de mest oförskräckta äventyrare frukta att genomresa, ett land med brusande floder, omätliga skogar och hundramila ödemarker, ett land utan vägar och uppfyllt av björnar och vargar. Och till på köpet är detta land nu översvämmat av grymma krigarhorder. Hur skall hon någonsin kunna komma fram? Vad skall det väl bli av henne, stackars flicka!
Sedan granskningen av de resande var fullbordad, öpp-
