20
Han fick då till sin ledsnad höra, att ångbåten icke skulle avgå förrän vid middagstiden följande dag. Detta förorsakade honom ett förargligt uppehåll av sjutton timmar, men vad var att göra? Mikael beslöt att med lugn foga sig i missödet, ty han var en man, som aldrig bråkade i onödan. Han skulle heller ingenting ha vunnit genom att taga skjuts och resa landvägen, ty med sin snabbare fart skulle ångbåten i alla fall kommit före honom till Perm.
Han begav sig därför ut i staden för att om möjligt söka upp ett nattlogis. Ett sådant fann han också slutligen i ett litet hotell, som bar det prunkande namnet Konstantinopel. Här fick han en tarvlig kammare och en mycket enkel aftonmåltid av kornbröd och filmjölk samt en mugg »kvass», ett slags dricka, som mycket användes i Ryssland.
När han slutat sin kvällsvard, kände han alls ingen lust att gå till sängs utan gick ut för att se sig omkring i staden. Det var tanken på den unga livländskan, som icke lämnade honom någon ro.
— Ack! sade han för sig själv, Sibirien! Irkutsk! Nio hundra mil genom skogar och ödemarker, genomströmmade av skummande floder utan broar, fyllda av björnar och vargar och översvämmade av vilda, blodtörstiga fiender! Stackars flicka! Hon skall aldrig kunna komma fram.
— Men, fortfor han, allt detta visste hon, då hon begav sig åstad, och ändå reste hon. Hon hörde ju människorna på tåget tala om kriget i Sibirien, och hon gjorde inte en min av att vilja vända åter. Hon måste vara modig, mycket modig, och det måste vara någon tvingande orsak, som driver henne till den långa, livsfarliga resan. Om jag kunde vara henne till någon hjälp!
Medan han så gick och talade för sig själv, hade han kommit till det stora öppna fält utom staden, där de tusentals olika marknadsstånden och salubodarna voro uppslagna. Rörelsen hade nu avstannat för dagen, och bodarna voro stängda. Mikael satte sig att vila på en bänk, som var uppställd framför ett stort träskjul.
Då han suttit omkring fem minuter, lades en hand kraftigt på hans axel.
