Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
21

— Vad gör du här? frågade honom med sträv röst en högväxt man, som obemärkt hade nalkats.

— Jag vilar mig, svarade Mikael Strogoff.

— Ämnar du kanske tillbringa natten på denna bänk? återtog mannen.

— Ja, om det roar mig, svarade Mikael i bestämd ton.

— Kom då hit, så att man får se dig! sade främlingen.

Mikael kom nu ihåg, att han borde vara försiktig, så länge han hade tsarens dyrbara brev på sig. Han steg därför hastigt upp och gick ett par steg tillbaka.

— Man behöver icke se mig, sade han barskt och betraktade skarpt främlingen.

Han trodde sig då märka, att mannen var en av dessa kringstrykande zigenare, som äro så vanliga i Ryssland och Ungarn, och som alltid uppträda på stora marknader, där något är att förtjäna eller att stjäla. Han varseblev också en stor kärra bredvid ingången till skjulet.

Zigenaren tog några steg framåt liksom för att fatta tag i Mikael Strogoff. Då öppnades hastigt porten till skjulet, och en kvinna kom ut. Hon fattade mannen häftigt i armen och sade på ett rått, mongoliskt språk, som Mikael dock mycket väl förstod:

— Ännu en spion! Låt honom vara och kom in och ät! Pannkakan väntar!

— Du har rätt, Sangarr, sade zigenaren på samma språk. Dessutom äro vi borta i morgon.

— Vad säger du? I morgon? frågade kvinnan överraskad.

— Ja, Sangarr, i morgon, och det är Fadern själv, som skickar oss bort, dit vi vilja.

Därefter gingo mannen och kvinnan in i skjulet, vars port tillstängdes efter dem.

— Gott, sade Mikael Strogoff för sig själv. Om dessa zigenare icke vilja, att jag skall förstå deras sladder, så råder jag dem till att begagna ett annat språk.

Som det nu redan var ganska sent, återvände Mikael hem till härberget och gick till sängs. Då han åter vak-